Esikuva – Matkani Tove-elämäkertaelokuvan käsikirjoittajaksi

Tove (Alma Pöysti) ja Maya (Eeva Putro) juhlissa. Kuva: Sami Kuokkanen

(In English below)

(På svenska nedan)

Seison Tennispalatsin lämpiössä. Tv-kamerat katsovat kohti. Katson nahkeaa, hypppysissäni rypistynyttä paperia käsissäni, nielaisen. Rauhoitan itseäni kuten näyttelijä itseään rauhoittelee: Älä kiirehdi, katso lappua rauhassa, puhu sitten.

Rentoutan vartaloni. Koetan poimia lapulta ydinajatukset, mennä eteenpäin horkasta huolimatta, seistä pystyssä, nähdä ja puhua ihmisille, eteenpäin. Vaikka he vaikuttavatkin uhkaavilta.

Kyseessä on Tove Janssonin elämästä tehdyn elokuvan lehdistönäytös maan suurimmassa elokuvateatterissa. Keskeisin media on paikalla.

Puhun heille, koska olen käsikirjoittanut tämän elokuvan.

…Tie tähän upeaan hetkeen on ollut pitkä ja erittäin kiinnostava. Ja olen tosi iloinen nyt. Kiitos Zaidalle, joka on maailman ihanin ohjaaja, kaikille upeille näyttelijöille, erityisesti Almalle, joka on juuri oikea henkilö esittämään Tovea...

Alma ja Zaida hymyilevät. Muutkin kuuntelevat, vaikka ovat vakavia. Kyllästytänkö heitä? Lisään puheeseen paljon enemmän tunnetta ja aitoa rakkautta kuin olin ajatellut. Sanat pulppuavat.

...ja hienoille tuottajille. Minua on tuettu kaikissa kohdissa, en ole ollut yksin...

Mielessä välähtää kuvia. Miten kirjoitan kammiossa, deadlinen siirryttyä muutamalla viikolla lähemmäs. Teen 14-tuntisia päiviä. Tuottajani on luvannut minulle, että “kuuma linja” on auki joka päivä aamuseitsemästä yhdeksään illalla. Tieto tästä rauhoittaa. Tunnen olevani tuettu, vaikka en soitakaan “kuumalle linjalle” usein. Tällaiset jäävät mieleen.

...Olen tutustunut työn aikana pienimpiäkin yksityiskohtia myöten Toven elämään ja tehnyt matkan varrella tuhansia valintoja siitä, mitä elokuvaan kaikesta tästä tärkeästä mahtuu. Kaikki ei mitenkään voi kahteen tuntiin mahtua. Elokuva on myös tarina…

Mutta miten tämä kaikki alkoi? Miksi olen tässä?

Menen ajassa viisi vuotta taaksepäin. Olen näyttelijöille suunnatulla kurssilla jossain Keski-Suomessa. Tove Jansson hahmona on jostain syystä mielessäni. Sanon kurssilla kuvaajana työskentelevälle ystävälleni Jarno Eloselle, että hänhän voisi ohjata Tovesta elokuvan. Jarno katsoo minua ja kysyy, haluanko käsikirjoittaa sitä hänen kanssaan. Kieltäydyn. Minähän olen näyttelijä.

Viikon päästä olen tullut toisiin ajatuksiin. Soitan Jarnolle. Me kirjoitamme ensimmäisen luonnoksen, jolla lähestymme Elokuvasäätiötä.

Saamme hylsyn. Tove-elämäkertoja on kuulemma nyt tarjolla kuin sieniä sateella, ja säätiön tuki edellyttää, että Toven perikunta on projektin takana. Lähetän tekstin perikunnalle ja unohdamme asian.

Jatkan tavanomaista freelance-näyttelijän elämää ylä- ja alamäkineen. Välillä haluan melkein purra käteni irti. En voi koskaan olla varma työllistymisestä. Mietin pidetäänkö minua alalla outolintuna, koska olen saanut koulutuksen Pietarin teatteriakatemiasta, minun on pakko kysellä töiden perään, olen pienikokoinen, vähän kummallisen näköinen, enkä edes hetero.

Elämä tuntuu jatkuvalta tarpomiselta, mutta jaksan, koska intohimoni on niin valtava. Olen valinnut alan, jota rakastan enemmän kuin mitään. Kun näyttelen, elämä on ihanaa, unta. Saan katsoa maailmaa toisin, yllättyä, inspiroitua. Saan näytellessäni olla joku muu. Toinen.

Tovekin koki tällaisia tunteita maalaamista kohtaan. Hän kirjoitti inspiraatiosta ja rakkaudestaan työhön.

...Tove on ollut minulle esikuva, tuki vaikeissa ammatillisissa ja muissakin kasvukohdissa. Ja sen takia halusin tuoda hänen tarinansa esiin. Jotta hänen esikuvallisuutensa ja inspiroivuustensa voisi tulla näkyväksi mahdollisimman monelle muullekin ihmiselle…

Eräänä syyskuisena aamuna herään ja kännykässäni on tekstiviesti. Toven veljentytär Sophia Jansson kirjoittaa, että ehdotuksia Tove-elokuvaan on sadellut, mutta he pitivät tästä. Pomppaan pystyyn. Sophia haluaa, että Helsinki-Filmi tuottaa elokuvan.

Istumme tuottaja Aleksi Bardyn toimistolla, ja hän tekee meille ehdotuksen. Minä ja Jarno saamme käsikirjoittaa tämän miljoonabudjetin elokuvan. Hän hoitaa tuottamisen. Se tuntuu hurjalta. Pelottavalta. Pelkään, että urani näyttelijänä saa haastajan kirjoittamisesta tai muuttuu yhä vaikeammaksi siksi, että kirjoitan.

...Tove teki rohkeita valintoja urallaan ja henkilökohtaisessa elämässään, koskaan kuuntelematta esteleviä ääniä ympärillään. Koen että tämäkin on asia joka koskettaa monia. Riippumatta ammatista tai mistään muustakaan...

Mietin tuottajan avausta vakavasti, jonkin aikaa. Jokin sisälläni kuitenkin sanoo, että tämä on mahdollisuus, sellainen ikkuna, joka avautuu vain kerran, ja nyt on minun elämässäni tällainen ainutkertainen mahdollisuus kurkistaa siitä sisään, katsoa millainen maisema toisella puolella  odottaa. En ole koskaan halunnut käsikirjoittajaksi, vaikkakin kieli ja tarinat ovat olleet minulle aina aivan kaikki. Kun Äitini luki minulle pienenä kirjoja se oli kuulemma vaikeaa, koska pysähdyin jokaisen ennalta tuntemattoman sanan kohdalla ja kysyin mitä se tarkoittaa.

Lopulta sydämeni sanoi kyllä. Päätin, että tämä johtaa johonkin hyvään.

...Sydämen hiljaista ääntä on aina vähän vaikea kuulla, kaikkien vaatimusten keskellä. Mutta Tove kuunteli, ehdoitta. Vaikka se oli vaikeata. Hän rakasti täysillä, sekä työtään, että niitä ihmisiä joita rakasti. – Tämä on tärkeä viesti myös tänään, erityisesti Pride-viikon aikana…

Toven suhde naisiin ja hänen “kummittelunsa”, kuten Tove lesboiluaan koodinimellä nimitti, oli minulle ehdottomasti yksi tärkeimmistä elementeistä, jonka vuoksi lähdin mukaan leikkiin.

Meitä, lesbouttaan, tai biseksuaalisuuttaan, erilaisten elämänkokemusten vuoksi häpeäviä on minun lisäkseni Suomessa takuulla muitakin. Omalla kohdallani tämä johtuu teininä kokemastani avoimesta inhosta väärinkoodattuja tunteitani kohtaan. Tällaiselle ihmiselle jokaikinen hahmo, jonka tietää olevan “meikäläisiä”, “kummittelijoita”, on kuin desi raikasta happea. Jotain, jonka tallettaa sydämeen ja vaalii. Tove oli sellainen. Upea ja ihailtu taiteilija, joka on marssinut linnan juhliin naisystävä kainalossaan.

Työ käsikirjoituksen parissa kesti yllättävän kauan. Kirjoitimme kymmeniä noin 15 sivun tiivistelmiä elokuvasta, joita tuottaja kommentoi. Minulle palautteen vastaanottaminen on kuitenkin onneksi helppoa. Näyttelijänä olen aina valmis kuulemaan ohjaajalta ohjeita ja pyyntöjä, jotta voisimme löytää paremman ja kiinnostavamman tavan tehdä rooli. Ei ole mitään ihanampaa kuin yrittää uudestaan, pyrkiä parempaan, korkeammalle, kohti todellisempaa ja autenttisempaa lopputulosta. Siispä nautin palautteesta myös kirjoittaessani.

Kun Jarno myöhemmin jättäytyi pois tuotannosta, päätin ottaa käsikirjoittajan vastuun yksin. Tuottaja jatkoi taiteellista kamppailua kanssani ja kirjoitin taas huomattavan määrän tiivistelmiä ja kokonaisia versioita hänen kommentoitavakseen.

Matkan varrelle mahtui aina vain uusia käänteitä – ja vaatimuksia. Suurelokuvasta esittivät mielipiteensä niin rahoittajat, yhteistuottajat, tilaajat kuin elokuvan levittäjät. Myös dramaturgeja mahtui matkan varrelle monia. Heidät tuottaja palkkaa lukemaan käsikirjoituksen ja antamaan laajan palautteen ja yksityiskohtaisia ideoita, miten tarinaa voisi vielä parantaa. Kuunneltuani kaiken palautteen ja keskusteltuani siitä tuottajan kanssa, minut lennätettiin takaisin kirjoituskammioon uusien ohjenivaskojen ja lippulappujeni kanssa tärisemään.

No, oikeasti en tärissyt. Jostain aivan ihmeellisestä syystä tiesin aivan koko ajan, että tämä onnistuu. En kertaakaan kirjoittaessani yötä myöden tätä suurelokuvaa, ajatellut että voi apua, mitä tästä tulee. Tiesin Tovesta paljon, olin lukenut hänestä kaiken. Uskalsin puolustaa näkemyksiäni kun se oli tarpeen mutta uskalsin myös joustaa. Elokuva on taidemuoto, jossa todellinen tulos saadaan vasta, kun monet innostuneet ihmiset puhaltavat yhteen hiileen.

Minulla oli myös ihmeellinen tunne että Tove oli kanssani. Hän oli ihan siinä, sydämeni vieressä, hiljaisena ja positiivisena voimana. Ajattelin, että olen tuntenut saman kuin hänkin. Sen repivän rakkauden naiseen joka ei pysty sitoutumaan, sen hurjan pettymyksen ja surun. Ja itsensä löytämisen “Seinen toiselta rannalta”, kuten Tove suuntautumistaan kuvasi. Hän koki laillani tuskaa taiteen vuoksi. Hänkin halusi olla yhä parempi työssään, kantoi äärimmäistä huolta siitä millaista materiaalia käsistään päästi. Tove oli ajatellut tulevansa taidemaalariksi, mutta päätyi erikoiseksi renessanssi-yhdistelmäksi sarjakuvapiirtäjää, kuvittajaa, maalaria, kirjailijaa ja ties vielä mitä. Kaikki tämä tuntui välillä pelottavan tutulta. Kärsin samoista peloista, nähdyksi tulemisen kaipuusta, tarpeesta miellyttää ja toisaalta kapinoida. 

Opiskelin samalla ruotsiakin ymmärtääkseni hänen maailmaansa. – Tämä onneksi palkittiin hauskasti, kun minut palkattiin esittämään elokuvassa Maya Vannia.

... Tämä elokuva kertoo siitä, miten Toven kokema rakkaus kaikissa muodoissaan ja sen mukanaan tuoma riemu ja kipu kääntyi valtavaksi luomisvoimaksi.

Puheeni loppuu. Menen toisen tuottajan, Andrean, luo, joka puhuu kanssani aina ruotsia. Andrea sanoo, että puhe oli “jäkla bra”. Olen ylpeä. Todella iloinen. En ole siis ainoastaan oppinut kirjoittamaan elokuvia, vaan myös toimimaan sulavasti niiden markkinoinnin osana. Tunnen olevani osa tiimiä.

Odotellessani tv-haastattelujen välillä, mietin onko Tove minulle todella ainoastaan esikuva, kuten puheessani sanoin? Enemmänkin. Tove on kanssakulkija, sydämen vieressä istuja, lohduttava kuiskaus, että minäkin, aivan kuten kaikista muumilaakson pikku otuksista pienin ja värittömin, pelokas Salome, saan olla olemassa.

Siinä on Toven suuruus. Tove koki olevansa pikkuruinen, pelästynyt, syyllisyydentuntoinen ja arka, mutta ainakin ulospäin näyttäytyi rohkeana ja peräänantamattomana. Hän oli aina miettimässä, miten voisi antaa enemmän, torjua synkkyden ja tanssia hurjemmin. Yhtäaikaisessa hauraudessaan ja hurjuudessaan Tove on vastustamaton hahmo, joka välitti kokemustaan elämästä taiteensa kautta.

 Niin. Esikuva. Tärkeä ihminen, majakka merellä, ystävä veneessä. Joku joka pitää kädestä ja hymyilee lempeästi. Sinä olet turvassa, olet tarinan arvoinen, kelvollinen kirjoittamaan omasi.

Kirjoittanut Eeva Putro

Instagram I Twitter I Facebook

www.eevaputro.net & Lucky Star International Talent Agency 

Näyttelijä Eeva Putro on käsikirjottanut ensimmäisen pitkän elokuvansa. Elämäkertaelokuva Tove elokuvateattereissa 2.10.2020.

Kuva: Okko Oinonen, 2020

A role model­ – My journey to being the author of Tove-biopic

I am standing in the foyer of Tennipalatsi. The TV cameras seem pointed at me. I glance at the paper crinkled in my hands, and I swallow hard. I try to calm myself as actors do and say to myself; do not rush it, look carefully at what you have written, and then speak.

I relax my body. I try to gather the core ideas from my notes, go forward despite the awful cold feeling, to stand upright, see and talk to people. I step forward, even though the audience seems threatening.

It is the press conference of the feature film about Tove Jansson in the biggest cinema in Finland. The essential media is present. I am talking to them because I have written the script for this film.

...The journey to this moment has been a long and interesting one. And I am ecstatic now. Thanks to Zaida, who is the loveliest director in the world, to all the amazing actors, especially to Alma, who is just the right person to play Tove…

Alma and Zaida are smiling. Everyone is listening, although very seriously. Am I boring them? I add a lot more feeling and love into my words than I had initially planned to. The words bubble out of me.

…thanks to all the fantastic producers. I had a lot of support throughout the whole process; I have not been alone...

I see flashbacks, of how I am writing in my chamber after the deadline is pushed closer by a few weeks. I work 14 hours a day. My producer has promised to me that the "hotline" to him is open every day from 7 am to 9 pm. Knowing this is calming. I feel like I am supported, even though I do not call the "hotline" very often. Memories like this stay in your thoughts.

…During the process, I have familiarized myself with Tove's life to the smallest detail. I made thousands of choices of what is the essential information that can fit into one film. There is no room for everything in two hours. A biopic needs to be a story, as well…

But how did it all start? Why am I here?

I go back in time for five years. I am participating in a workshop for actors in Central Finland. Tove Jansson, as a character, is on my mind for some reason. I say to my friend Jarno Elonen, who works as a camera operator in the workshop that he should make a film of Tove's life. Jarno looks at me and asks would I like to write the script with him. I say no, for I am an actor.

In about a week, I change my mind. I call Jarno. We write the first draft, which we send to the Finnish Film Foundation.

They reject our script and tell us that there is an overflow of Tove biopic script ideas. Their funding requires Tove Jansson's Foundation to be behind the project. I send the synopsis to Jansson's Foundation and forget the whole thing.

I continue my regular work as a freelancer actor with its difficulties. Occasionally, I want to bite my hand. Getting a new job is always a battle. I often also wonder if I am considered as an oddity in the Finnish film circles, as I got my degree in St. Petersburg State Theatre Academy. I need to inquire after work continually, and I am small, quirky looking and not even straight. Life seems like a constant struggle, but I find the power to go on because my passion for my profession is immense. I have chosen a branch I love more than anything else. When I am acting, life is lovely, a dream. I have the privilege to look at the world differently, to get surprised and inspired. When I work, I get to be somebody different—another person. Tove had the same feelings towards painting. She wrote a lot about inspiration and her love for her art.

… Tove has been a role model for me, support through difficult professional times and in times of personal growth. That is why I wanted to tell people about her. So that her exceptional example and ability to inspire could be accessible to other people as well…

On one rainy September morning, I wake up, and there is a message on my cell phone. Tove's niece Sophia Jansson writes that they have received several proposals, but they liked our script. I jump up. Sophia wants Helsinki Films to produce the film.

We are sitting in the office of the producer Aleksi Bardy, and he makes us as a proposal. Jarno and I would write the script for this film. He would do the producing. It feels wild. Scary. I fear that my career as an actor will get a challenger from writing and get even more difficult because now I will also be a serious writer.

… Tove made courageous choices in her career and her personal life, without ever listening to those who said that she should not dare to do something. I feel that this issue also touches many people. Despite their profession or any other matters…

I consider the producers' proposition for a while. However, something inside of me says that this is the kind of opportunity, a window of possibility, which will only be open once. Now, this unique situation to peek inside a new window and see what awaits on the other side has opened for me. I have never dreamed of being a screenwriter, even though languages and stories have always meant everything to me. My mother said that when she used to read books to me when I was little, it was very complicated because I used to stop her whenever we came across a word that was unknown to me. I always wanted to know the meaning of it.

Finally, my heart said yes. I decide that this will lead to something good.

...It is difficult to follow one's hearts quiet voice amid all the demands. But Tove always did, without compromise, even when it was hard. She loved her job, and her loved ones, wholly. –This message is necessary also today, especially during the Pride week…

Tove's relationship with women, or the "haunting" as Tove called her orientation, was to me, without a doubt one of the most critical elements, why I was willing to take on this challenge. I am sure that in Finland, many are ashamed of their sexuality. In my life, this was because of the open disgust that I had to face as a teenager. I felt to be wrong with my "queerly wired" emotions. Bearing this mind-set everyone who one knows to be "one of us", "one of the haunters" is like a decilitre of fresh oxygen—something that one cherishes in one's heart. Tove was one of these people. She was a magnificent and admired artist, who took her girlfriend, into the independency ball hosted by the President of Finland at the Presidential Palace.

The writing process of the script took surprisingly long. We wrote dozens of about 15 pages long abstracts of the movie and then got feedback from the producer. However, for me to receive feedback is relatively easy. As an actor, I am always ready to listen to guidelines and directions from the director to find a new and more exciting way to play the role. There is nothing more wonderful than trying again, aiming higher, doing better, toward a more natural and authentic result. That is the reason why I enjoy getting feedback also when writing.

When Jarno left the project, I decided to take the writing responsibility by myself. The producer continued the artistic dialogue with me, and again I wrote considerable amounts of abstracts and full versions of the script for him to comment on.

During the journey, there was an endless flow of new turns – and demands. Everybody presented their opinions on this big-budget film – the financiers, the co-producers, the subscribers and the distributors of the movie. There were also many dramaturges during the journey. They are professionals, who the producer hires to read the script and to give feedback and clear ideas on how the story could be developed. After the feedback and discussion it with the producer, I was back to my writing chamber – shaking with new guidelines and all the little paper notes that I had written.

Well, I did not shake. For some marvellous reason, I knew the whole time that this was going to work. Even when writing the late nights, I never thought, "oh my god is this ever going to be ready?" I knew so much. I had read nearly everything about Tove. I was able to stand behind my views when needed, and I could change them when needed. A feature film is an art form where the best result is received only when many enthusiastic people are ready to work together.

I also had a wondrous feeling that Tove was with me. She was right there, next to my heart, a quiet ­­­and a positive strength. I thought that I had experienced the same things as her—the tearing love for a person who is not able to commit, the severe disappointment and grief. Besides, finding oneself in "the banks of Seine", as Tove described her orientation. Like me, she suffered for her art, wanted to be better in her work and worried immensely about what kind of products she would let go from her hands. Tove had thought she would be a painter but ended up being a very peculiar renaissance combination of cartoonist, illustrator, writer and several other things. All this felt frighteningly familiar sometimes. Like her, I suffer from fears and needs to be recognized. I also want to please others, and on the other hand, be like a rebel.

While writing, I studied Swedish so that I could understand her world better. –This work was later rewarded in a joyful way when the director chose me to play a role, Maya Vanni, in the film.

…This film is about the love that Tove experienced. The love, in all its forms. It is about the joy and pain that turned into a great force of creativity.

My speech ends. I go to the other producer, Andrea, who is always happy to speak Swedish with me. She says that my demonstration was "jäkla bra". I am proud and happy. I have not only learned to write screenplays, but to be part of the marketing as well. I feel like I am a part of a team.

While I wait, in between the TV interviews, I wonder if Tove is only a role model like I said in my speech. She was more than that. Tove was someone who walked besides me. She stood next to my heart. She was a comforting whisper telling that even the tiniest, less colourful, and the most fearful creature of the Moomin valley, Salome, also has the right to exist.

That was the greatness of Tove. She felt she was tiny, afraid, full of guilt and timid, but still, she gave the image of being brave and unyielding. She was always wondering how she could give more, fend away the darkness and dance even wilder. In her simultaneous fragility and fierceness, Tove was an irresistible character, who transmitted her experience of lifethrough her art. So, a role model. An important person, a lighthouse out in the sea, a friend on board with you. Someone who holds your hand and smiles warmly; you are safe, a worth of a story, and worthy of writing your own.

Written by Eeva Putro

Translation by Maria Kuusisto

En Förebild – Min resa till att bli manusförfattare för den biografiska filmen om Tove Jansson

Jag står i Tennispalatsets foajé. Tv-kamerorna är riktade mot mig. Jag tittar på det klibbiga, tillskrynklade papperet, som jag håller i handen och sväljer. Jag lugnar mig själv, såsom en skådespelare lugnar sig själv: Ha inte bråttom, titta på lappen i lugn och ro, tala sedan. Jag spänner av min kropp.

Jag tittar på lappen och försöker få med mig det mest väsentliga. Komma vidare trots frossan, stå rak i ryggen, se och tala till människorna framför mig, fortsätta. Även om människorna runt omkring mig verkar hotfulla.

Det är pressvisning på landets största biograf, för filmen som baserar sig på Tove Janssons liv. Massmedia finns på plats.

Jag talar till dem i egenskap av manusförfattare till filmen.

…Vägen hit, till denna fantastiska stund, har varit lång och oerhört intressant. Nu är jag väldigt glad. Tack till Zaida, som är världens mest underbara regissör, till alla fantastiska skådespelare, speciellt Alma, som är precis rätt person att spela Tove...

Alma och Zaida ler båda två. De övriga lyssnar även de, fast med allvarlig min. Tråkar jag ut dem? Jag lägger till mycket mer känsla och äkta kärlek i talet än vad jag hade tänkt mig. Orden bara väller fram.

...och tack till fina producenter. Jag har haft stöd genom hela processen, jag har inte varit ensam...

Bilder gör sig påminda. Hur jag skriver i min kammare och deadline har tidigarelagts med några veckor. Jag arbetar fjorton timmar om dagen. Min producent har lovat att ha “stödlinjen” öppen varje dag, från klockan sju på morgonen till nio på kvällen. Den här vetskapen lugnar mig. Jag känner att jag har stöd, även om jag inte ringer “stödlinjen” särskilt ofta. Det är sådana stunder som lever kvar i minnet.

...Under arbetets gång har jag bekantat mig med Toves liv in i minsta detalj och längs med vägen gjort tusentals val angående vad, av allt det viktiga, som ryms med i filmen. Det är omöjligt att få med allt i en film som är två timmar lång. Filmen är också en bärettelse...

Men hur började allt? Varför är jag här?

Jag åker fem år tillbaka i tiden. Jag är på en kurs riktad till skådespelare, någonstans i mellersta Finland. Tove Jansson som karaktär, är av någon anledning i mina tankar. Jag säger till min vän Jarno Elonen, som fungerar som fotograf på kursen, att han ju kunde göra en film om Tove. Jarno ser på mig och frågar om jag vill skriva manuset till filmen tillsammans med honom. Jag avböjer. Jag är ju en skådespelare.

Om en vecka har jag kommit på andra tankar. Jag ringer Jarno. Vi skriver ett första utkast, med vilket vi närmar oss Filmstiftelsen.

Vi nekas understöd. Förslag om Tove-biografier sänds nu in i mängd och massor. För att få stöd av stiftelsen, krävs att Toves släktingar står bakom projektet. Jag skickar texten till dem och vi glömmer hela saken.

Jag fortsätter mitt sedvanliga liv som frilans-skådespelare i mot- och medgångar. Emellanåt önskar jag nästan bita handen av mig själv. Jag kan aldrig förlita mig på att ett nytt jobb dyker upp. Jag funderar också på huruvida jag uppfattas som märkvärdig av andra inom branschen. För att jag är utbildad vid Teaterakademin i Sankt Petersburg, är jag tvungen att höra mig för om jobb. Jag är liten till växten, kufisk, och inte ens hetero. Livet känns som en ständig uppförsbacke. Men jag orkar, eftersom min glöd är så stark. Jag har valt ett yrke som jag älskar mer än något annat. Då jag står på scen är livet underbart, en dröm. Jag får se på världen med andra ögon, bli överraskad och inspirerad. På scenen får jag vara någon annan.

Tove kände likadant inför målandet. Hon skrev om sin inspiration och kärlek till sitt arbete.

...Tove har varit en förebild för mig, ett stöd i stunder av växtverk, som jag upplevt i mitt yrke och i livet. Därför ville jag föra fram hennes berättelse. Så att även andra människor, så många som möjligt, skulle kunna ta del av henne som förebild och inspiratör...

En morgon i september vaknar jag och har fått ett sms i min mobil. Toves brorsdotter, Sophia Jansson, skriver att de fått in mängder av förslag till Tove-filmer, men att de gillade just vårt. Jag rusar upp ur sängen. Sophia vill att Helsinki-Filmi producerar filmen.

Vi sitter på producent Aleksi Bardys kontor, och han ger oss ett förslag. Jag och Jarno får skriva manuskriptet till filmen med miljonbudget. Han själv står som producent. Det känns stort. Skrämmande. Jag är rädd, att min skådespelarkarriär kommer att utmanas av skrivandet eller bli allt svårare, för att jag skriver.

...Tove gjorde modiga val i sin karriär och i sitt personliga liv, utan att någonsin lyssna på röster i sin omgivning, som försökte hindra henne. Jag upplever att även det här, är något som berör många. Oberoende av yrke eller något annat överhuvudtaget...

Jag funderade en tid allvarligt över producentens förslag. Något inom mig säger ändå, att det här är en möjlighet, en dörr, som står på glänt en endaste gång. Nu är tiden inne i mitt liv, jag har en unik möjlighet att kliva igenom den där dörren och se, vilka vyer som väntar mig där på andra sidan. Jag har aldrig drömt om att bli manusförfattare, även om språket och berättelserna varit allt för mig, så länge jag kan minnas. Då jag var liten, var det tydligen svårt för min mamma att läsa böcker för mig. Jag stannade upp vid varje ord jag inte kände igen och frågade vad det betydde.

Till slut sa mitt hjärta ja. Jag bestämde mig för att det här leder till något gott.

...Hjärtats stilla röst, är alltid litet svår att höra bland alla krav. Men Tove lyssnade, ovillkorligt. Även om det var svårt. Hon älskade fullt ut, både sitt arbete, och de människor som hon älskade. -Det här är ett viktigt budskap även idag, särskilt under Pride-veckan...

Toves relation till kvinnor och hennes “spökande”, såsom Tove benämnde sin lesbiskhet, var en av de absolut viktigaste orsakerna till, att jag gav mig in i leken. Vi, som på grund av olika erfarenheter i livet, skäms över vår lesbiskhet eller bisexualitet, är säkert ganska många fler än bara jag, här i Finland. I mitt fall beror det på den öppna avsky som jag bemött, på grund av mina felkodade känslor i tonåren. För en människa som mig, är det som att andas en rejäl dos rent syre, varje gång en möter på en karaktär som är “en av oss”, “på spöksidan”. Det är något, som en behåller i sitt hjärta och göder väl. Tove var en sådan karaktär. En fantastisk och beundrad konstnär, som har marscherat till slottsbalen, tillsammans med sin kvinnliga partner.

Arbetet med manuskriptet tog förvånansvärt lång tid. Vi skrev tiotals sammanfattningar av filmen, på ungefär femton sidor vardera, som kommenterades av producenten. Som tur har jag lätt för att ta emot feedback. Som skådespelare är jag alltid beredd att höra instruktioner och önskemål från regissören, så att vi kan hitta en bättre och mer intressant ingång till rollarbetet. Det finns inget som är så underbart, som att försöka på nytt, sträva mot något bättre, större. Som att sträva mot ett mer verkligt och autentiskt slutresultat. Alltså, njuter jag också av feedback då jag skriver.

Då Jarno senare drog sig ur produktionen, bestämde jag mig för att ensam ta ansvaret för skrivandet av manuskriptet. Producenten fortsatte sin konstnärliga kamp med mig och jag skrev åter en avsevärd mängd sammanfattningar och hela utkast av manuskriptet, så att han kunde kommentera.

Under resans gång uppenbarade sig ständigt nya vändningar - och krav. Alltifrån finansiärer och samproducenter, till beställare och filmdistributörer gav uttryck för sina åsikter angående det storslagna filmprojektet. Jag mötte även flertalet dramaturger längs med vägen. Producenten anställer dem för att läsa manuskriptet och komma med utförlig feedback och detaljerade idéer på, hur berättelsen kunde förbättras ytterligare. Efter att ha lyssnat till all feedback och diskuterat om den med producenten, flögs jag åter till min skrivkammare, för att i all min ensamhet sitta och skaka bland alla mina buntar av nya instruktioner och diverse lappar.

Nåja, egentligen skakade jag inte. Av någon märklig anledning, visste jag precis hela tiden att det här kommer att gå vägen. Jag tänkte inte en endaste gång då jag satt och skrev långt inpå natten, att vad kommer det här att bli till. Jag visste mycket om Tove, jag hade läst allt om henne. Jag vågade stå upp för mina åsikter då det krävdes, men jag vågade samtidigt vara flexibel. Film är en konstart, där det verkliga resultatet uppnås först, då flertalet ivriga människor jobbar mot samma mål.

Jag hade också en märklig känsla av, att Tove var med mig. Hon var precis där, intill mitt hjärta, som en mild och positiv kraft. Jag tänkte, att även jag känt det hon känt. Den där rivande kärleken till en kvinna som inte kan förbinda sig, den oerhörda besvikelsen och sorgen. Och att hitta sig själv “på andra sidan Seinen”, såsom Tove beskrev sin läggning. Precis som jag, kände hon smärta för konstens skull. Även hon, ville bli allt bättre i sitt arbete och var ytterst omsorgsfull med det material som hon lät omvärlden ta del av. Tove hade tänkt ägna sig åt måleri, men kom att i renässansanda bli en speciell kombination av serietecknare, illustratör, målare, författare och vad annat. Allt det här kändes emellanåt nästan skrämmande bekant. Jag led av samma rädslor, av längtan att bli sedd, av ett behov att behaga och samtidigt vara rebellisk.

Samtidigt som jag skrev manuset, studerade jag även svenska, för att förstå Toves värld. - Vilket jag belönades för på ett roligt sätt, då jag blev vald att spela rollen som Maya Vanni i filmen.

...Den här filmen handlar om, hur den kärlek som Tove upplevde i alla dess former, den glädje och smärta den förde med sig, förvandlades till en enorm skaparkraft.

Där tar mitt tal slut. Jag går till den andra producenten, Andrea, som alltid talar svenska med mig. Andrea säger, att talet var “jäkla bra”. Jag är stolt och väldigt glad. Jag har alltså inte bara lärt mig att skriva filmer, utan också att fungera smidigt som en del i dess marknadsföring. Jag känner mig som en del av ett team.

Mellan de olika tv-intervjuerna, funderar jag över om det stämmer som jag sa i mitt tal, att Tove endast är en förebild för mig? Hon är mer. Tove är en följeslagare, någon som finns där intill hjärtat, en tröstande viskning. En påminnelse om, att även den minsta och mest färglösa av alla figurer i mumindalen, den räddhågsne Salome, får vara med.

Däri ligger Toves storhet. Tove kände sig pytteliten, skrämd, skamsen och ömtålig, men verkade i alla fall som modig och obeveklig. Hon funderade alltjämt på hur hon kunde ge mer, avvärja mörkret och dansa ännu vildare. Genom att samtidigt vara skör och vildsint, är Tove en oemotståndlig karaktär, som förmedlade sina erfarenheter av livet genom sin konst.

Ja. En förebild. En viktig människa, en fyr som vakar över havet, en vän som sitter med en i båten. Någon som håller en i handen, ömt leende. Du är i trygghet. Du är värd din egen berättelse. Och fullt kapabel till att skriva den.

Text: Eeva Putro

Översättning: Mari-Helen Hyvärinen